ProHälsa

Skrev morning pages i slutet av förra veckan som jag tyckte var fyllt med klokheter så tänkte att det passar bra som veckans inlägg så här kommer en version av den texten:

Jag håller på och läser ”How to do the work” av Dr Nicole LePera och förra veckan lyssnade jag även på en kurs på Insight timer om telefonberoende. Båda handlade mycket om att hantera sug. Mobilsug, sockersug, shoppingsug… Att man ska våga känna känslorna i kroppen och separera sig från dem och tankarna som uppstår. Att öva sig på att rida ut suget. Känslorna har ju viktiga meddelanden till mig – vad är det jag behöver egentligen? T ex efter yogan när jag vart översköljd av ledsamhet men satte igång youtube och sen scrollade mig igenom hela badkarsbadet. Istället för att stanna i känslan och fundera varifrån den kom.

Varför gör jag inte det då? Att inte ha sin vanliga coping som att scrolla, shoppa, netflixa och äta – det kan trigga ångest för det är såå obekvämt. Men på yinyogan säger jag alltid att vi övar oss på att stanna i det obekväma. Men det här behöver jag ta även utanför mattan. Enligt boken är det här en anledning till att man fastnar i en negativ loop och upplever den här sjukt frustrerande känslan av att man sitter fast. Att inte lyckas med det man tar sig för. Det kan handla om viktnedgång, spara pengar, få till sin träning. Mindfulness och mental träning är kanske inte den första saken man tänker sig vara lösningen men gräver man bara lite djupare ser man hur viktigt det blir att utforska vad som händer inuti och inte bara stänga av.

Jag insåg i veckan att jag har en inneboende ”sanning” som säger att mina känslor inte spelar roll. Men det gör dom och det här är en ”sanning” som försört så mycket för mig. Det är visserligen bra att kunna få inspiration utifrån från youtube eller scrollande MEN det hjälper inte det som sitter på djupet, i mitt fall: att inte våga känna efter. På kursen sa han att man om man stillar sitt sug kortsiktigt är det som att dricka saltvatten när man är törstig. Och det är så sant. Du ger ju inte dig själv det du egentligen behöver.

Det inre jobbet måste till om jag vill få resultat. När overwhelm slår till, vilket det OFTA gör som mamma, då är lösningen att pausa, distansera mig från mina tankar och göra aktiva val med intention. Jag vill göra det här jobbet även om det är jobbigt. Så jag jobbar med en journal på kvällen, min planner och jag har en app jag kan checka in med. Tror att det är klokt att planera in check-ins och pauser tills jag känner själv när de behövs och kan ta dem när behovet är som störst och suget slår till.

Det här inre arbetet och sömnen är absoluta grunden som allt annat bygger på. Så ta den tiden. Fokusera på vad det ger. Lugn inuti. Certainty att det går att nå målen. Jag har så många gånger varit och sniffat på det inre men kanske sen ändå inte gjort jobbet… och det är tydligt att det inte går att gena förbi. Och svåra saker har jag redan gjort ju, inom andra områden, så proof of concept is there. Jag kan göra även detta. Och jag vill.