ProHälsa

Ibland funderar jag på om det ligger något djupare bakom mina ”krasher” som jag skrev om i förra inlägget. Det känns ibland som att jag gillar att sabotera för mig själv. Här kommer några möjliga orsaker till att det känns så ibland (obs jag är ingen psykolog…)

• Ibland kan självsabotage paradoxalt nog tjäna ett omedvetet behov. Det kan handla om att upprätthålla en bekant identitet (som inte alla behöver vara sann, det kan vara något någon sa åt dig när du var liten som fastnat… eller något du sagt åt dig själv många gånger). Du vill undvika förändring för det är lite läskigt.
• Om du under din uppväxt eller i viktiga relationer utsatts för mycket kritik eller höga krav kan det ha lett till att du internaliserat den kritiska rösten och omedvetet fortsätter ”straffa” dig själv även när ingen annan gör det.
• Ibland kan djupt rotade känslor av otillräcklighet eller att inte förtjäna bra saker i livet leda till att man underminerar sina egna ansträngningar.
• Självsabotage kan ibland också vara ett sätt att hantera svåra eller överväldigande känslor. Genom att fokusera på det ”dåliga” beteendet slipper man känna de underliggande, mer smärtsamma känslorna.
• I situationer där man känner sig maktlös kan självsabotage märkligt nog också ge en känsla av kontroll – även om det är en negativ kontroll över sitt eget misslyckande.
• Tidigare traumatiska upplevelser kan också leda till självdestruktiva beteenden som ett sätt att hantera smärtan eller återskapa bekanta mönster.

Vad ska man göra åt det här då? Det här ligger ju djupt.

• Tror att det gäller att fortsätta utforska inåt, hur tänker du kring dina ”fuck-ups”? Och att stanna upp och känna efter när impulsen att sabotera kommer. Vad händer inuti mig nu? Vilka känslor kommer? Vad tänker jag om mig själv?
• Att skriva dagbok eller journaling runt situationerna kan hjälpa en att identifiera återkommande teman och mönster.
• Mindfulness – att öva sig att vara närvarande i stunden utan att döma det du tänker och känner. (Hello yinyoga!). Detta kan hjälpa dig att förstå och medvetandegöra de subtila signaler som föregår självsabotaget.
• Att prata med en terapeut. Om känslorna är starka, återkommande och påverkar ditt mående betydligt är det bäst att söka professionell hjälp. Jag gick i terapi ett tag, tyckte dock den terapeuten inte var intressaerad av att dyka djupare utan mer hur man ska hantera allt, typ KBT. Men det kan ju finnas andra proffs som kan hjälpa djupare också.
• Självhjälpslitteratur kan också vara hjälpsamt, att läsa om andras erfarenheter kan ge nya perspektiv.
• Ja det kan vara bra att arbeta djupt men fokus behöver kanske ändå vara framåt – på hur en vill vara nu och i framtiden. Ta pauser för att visualisera framåt.

Jag tycker föräldraskapet verkligen lyft underliggande uppfattningar om mig själv från min barndom och hur dåligt jag är på att copa med dem. Saker som kan ligga bakom självsabotage. Föräldraskapet är en stark katalysator för personlig utveckling och självinsikt. Det bubblar upp till ytan vad man själv varit med om. Medvetenhet är det första och absolut viktigaste steget mot förändring. Sen måste man arbeta med självmedkänsla så man på ett vänligt sätt tar sig an att bryta cykeln. Ta dig tiden att arbeta med detta, det är du värd.